Welcome to WordPress.com. This is your first post. Edit or delete it and start blogging!

Är inte så inspirerad idag, men jag hittade två roliga bloggar skrivna av amerikaner som bor i Stockholm, alltid uppmuntrande att se saker från andra perspektiv. Kul läsning!

http://welcometosweden.blogspot.com/
http://lostinstockholm.com/

Alltså, jag kan förstå att man kan vilja flytta utomlands, med eller utan familj, det är upp till var och en att ta sådana beslut och att välja möjligheter osv. Men detta?

Skulle man kanske kunna förvänta sig att Bodström i det här fallet skulle kunna visa någon slags värdighet och avsäga sig några regerings- och partiuppdrag under sin utlandsvistelse? Jag tvivlar ju på att han skulle ligga i topp på partiets lista om det vore så att Thomas Bodström hade bidragit till Sverige främst genom sitt bloggande och skrivande.

Det minsta väljarna ska kunna begära är väl ändå ministrar som bor i det land som försörjer dem? Känns faktiskt som ett skämt. Vart går gränsen? Ganska respektlöst beteende i en demokrati.. Jag har svårt att tänka mig att det här skulle hända i många andra länder.

Ni som har varit inne här på bloggen lite då och då har nog märkt att jag inte har uppdaterat speciellt ofta. Det beror inte på att jag har varit lat eller för att jag har saknat ämnen att skriva om, utan på att jag såg på mina tidigare inlägg att det lätt blev väldigt negativa omdömen om Stockholm och Sverige. Naturligtvis så kändes det lite trist, speciellt eftersom jag gillar att gilla saker. Så jag bestömde mig för att vara positiv till den här flytten och alla förändringar, och inte skriva ner alla negativa åsikter som kommer upp då och då. Vad hände då? Jo, jag skrev ingenting. Det fanns helt enkelt inte så mycket positivitet att exponera här. Varför? Jo, så här:

Det är jättesvårt att komma tillbaka till Sverige. Det är jättesvårt att vänja sig tillbaka vid hur kallt och mörkt det är, vid hur lite människor kommunicerar med varandra på ett trevligt sätt och hur långt borta från allt man känner sig rent geografiskt. Det är märkligt att konstatera att ordet proffessionalitet inte verkar ha haft så stort genomslag här rent praktiskt, att väldigt mycket fungerar väldigt dåligt och väldigt långsamt, att ordet service även det känns ganska främmande. Det är ledsamt att se hur ledsna och trötta många människor ser ut när de åker tunnelbana, och att det ska behöva finnas uteliggare i en stad som väntar på att det snart blir minus tio grader.

Jag tycker jättemycket om att mysa, till exempel. Älskar att tända ljus och titta på film, varma filtar och gos i soffan. Dricka varmt te och veta att det är mörkt och kallt därute och varmt och ljust härinne. Det är jättemysigt. Men jag vill inte behöva göra det varje dag i veckan. Det räcker med en gång i veckan, högst. Men det har tyvärr utvecklats till en överlevnadsstrategi för att klara av kvällarna, kvällar som jag på andra ställen vanligtvis spenderar ute på stan.

Jag kommer på mig själv att hela tiden mata mig med utländska tidningar och websajter, prata med mina utomlandsboende vänner, ha på mig kläderna som påminner mig om roligare och lättare tider i andra länder, titta på bilder på den skinande solen. Påminner mig själv om att det är bra att vara här, ta itu med grejer, osv. Men jag kan inte bli av med känslan av att det inte är värt det. Att det är för jobbigt och jag blir för negativ. Vet helt enkelt inte om jag orkar.

Det här är såklart min upplevelse av hur det känns, alla har vi egna upplevelser.

I veckan när jag sitter på planet kan jag bara konstatera att Stieg Larsson verkligen har gjort sitt för att boosta den svenska turistnäringen. Bredvid mig sitter den unga kvinnan som har Millenium-trilogin samlad i en enda stor utgåva, i spansk översättning. Bakom mig sitter det ett italienskt par som under inlandning förundrat kommenterar de röda husen med sina röda tak (?), de fina gröna landskapen, de svenska flaggorna och hör hur de fascinerat konstaterar att svenskarna är ett patriotiskt folk. Pojkvännen informerar flickvännen om att SAS är det största flygbolaget i Sverige och Arlanda den största flygplatsen. Titta vilka fina motorvägar, helt kurviga! Och MacDonalds! utbrister han medan vi närmar oss marken.
Man skulle kunna tro att vi kommer att gå i landgång på Disneyland. Jag skymtar en trilogibok även i deras väska.

Här ett reportage från spanska veckotidningen Hola om att följa Millenium i fotspåren i Stockholm.

Jag var på ett litet jobb häromdagen. Vi var några stycken som var skickade till det här stället för ett engångsuppdrag, och det här var det förberedande mötet inför det.
En efter en anlände, vi hälsade och skakade hand, småpratade lite som man gör med människor man aldrig träffat förut men som man ska jobba med. Alla kom ensamma, och vi var väl en sex, sju stycken. Strax före utsatt tid kommer den sista deltagaren, eller rättare sagt de sista deltagarna. Eller hur var det nu? Det var en mamma och en dotter som anlände tillsammans. Det visade sig bara vara dottern som skulle vara med på mötet, men mamman informerade oss övriga om att hon haft en ledig dag och därför följt med på mötet. De hade inte vetat hur de skulle ta sig dit dessutom, så det var ju lika bra att hon följde med. Detta var det första hon sa när de kom in i rummet, dottern sa ingenting.

Detta hade varit helt ok om det var så att den här dottern hade varit kring 10 eller 15 år. Nu var det så att hon nog närmade sig 40 och mamman själv 70. Det var liksom inte ok. Det var ganska ordentligt hemskt. Under hela mötets gång så kunde mamman inte låta bli att göra sig hörd eller märkt, att ta plats och synas och ta uppmärksamhet som inte var hennes att ta. Under hela tiden sa dottern högst fem ord. Alla vi andra försökte att inte utbyta blickar som kunde se menande ut, utan tittade mest ner på bordet eller låtsades som ingenting. Men vi tänkte alla samma sak: Stackars, stackars dotter. Och skäms på dig mamma. Det var så tydligt att detta inte var en engångföreteelse.

Det händer ibland att man ser sådana här situationer, försäldrar som har tagit över sina barn, som har vägrat släppa taget tills det blivit alldeles tokförsent och som låtit sina barn fylla en tomhet i deras liv som absolut inte har med deras barn att göra. Och det gör så ont att se på. Visst kan barnen (eller de i det här fallet vuxna människorna) göra rebell och sticka ifrån sina föräldrar, men har man sedan barnsben blivit utsatt för detta beteende så blir det väldigt svårt att göra det och det bär med sig en skuld som ofta väger tyngre än de själva gör.

Jag kunde inte riktigt släppa vad jag såg den där dagen, utan funderade mycket på vad föräldrar har för ansvar att göra och inte göra. Ett av de mest naturliga stegen i utvecklingen mellan barn och förälder, men som verkar vara ett av de svåraste att ta, är att släppa taget. Låta fåglarna flyga ur boet när det är dags. Det är så viktigt. Tänk om fågelmamman skulle kasta sig på ungarna när de försökte flyga bort, och tvinga dem växa i ett litet bo som är alldeles för litet. De skulle inte få plats. Och vi skulle ha berövats på en massa fina fåglar som förgyller vår vardag.

Med risk för att min bloggs identitet blir ännu luddigare så tänker jag nu skriva ett inlägg om Radiohead.

Jag älskar Radiohead.

En söndag som denna älskar jag dem ännu mer.
Min kärlek till dem har vuxit enormt mycket sen jag såg dem på All Points West i New Jersey förra sommaren. Sen den konserten så var de i princip det enda jag lyssnade på fram till tja, för två månader sedan.

Det var en magisk sensommarkväll. Thom Yorke hade röda byxor på sig. Jag hade tänkt att ha mina egna röda byxor på mig just den kvällen, men ändrade mig i sista stund. När jag sen såg honom komma ut på scenen så tänkte jag att jag borde ha tagit de röda byxorna ändå. Då hade ju fler sett att vi liksom var lite connectade på nåt högre plan. Men det fick bli min lilla hemlighet istället.
Hursomhelst, det var magiskt, stort och otroligt lugnt. Ett gigantiskt publikhav som stod andlöst knäpptysta när introt till No Surprises spelades. Jag satt på min kompis axlar och det kändes som att jag svävade och flög på samma gång, ännu mer magi. Thom Yorke fumlade lite, spelade fel och skämtade lite, men mest av allt var vibrerade han av elektrisk förtrollande energi. Hans röst live är totalt unik.

Så idag målar jag och lyssnar på Radiohead, och minns den magiska kvällen.

Jag har svårt att hitta en identitet till den här bloggen. Just nu så är ju inte det ett problem, i och med att den verkar vara främst jag som läser den här bloggen till att börja med.
Men så småningom, när mina planerade läsare har hittat hit och förundrats över mina fyndiga insikter, så känns det som att det vore bra att ha en slags bloggidentitet. Det känns som att det är några viktiga faktorer som spelar roll här:

Layouten
Färgerna är a & o här. Jag drar mig för att göra min blogg vit, hur många vita bloggar finns det inte där ute? Det är dessutom den färg som drar mest el till din dator! Allts går det bort, det är intetsägande och miljöovänligt. Jag testade rosa, i och med att jag gillar rosa och texten på min ”header” är rosa. Men det blev helt fel, kändes inte som att det motsvarade bloggens innehåll över huvud taget. En rosa blogg innebär ju på nåt sätt fluff och drömmar, jag älskar såna bloggar, men åter igen, tycker inte heller att det behövs ännu en sån.Så nu testar jag med den här taupefärgen, lite som en vardgasrumsfärg tycker jag, lite 2005. Jag gillar det, 2005 var ett bra år, stundtals.

Innehållet
När jag ser över innehållet i min blogg kan jag inte låta bli att minnas mister Miyagis visa ord till Daniel-San i Karate Kid 1. You can’t walk in the middle of the road. You have to choose left or right, otherwise you’ll get hit by something. Jag tror att mr Miyagi har en viktig poäng där, en poäng som jag borde ta till mig vad det gäller den här bloggen. Jag kan välja att vara helt ärlig med mina åsikter om saker i den här bloggen, eller så kan jag välja att göra en fluffblogg. Just nu känns det som att jag gör ingetdera, jag går mitt i vägen. Och dessutom är min blogg taupefärgad, och det känns ju som en väldigt lagom kombination. Ingen stark bloggidentitet med andra ord. Och det var inte riktigt det jag var ute efter när jag startade den här bloggen. Å andra sidan tycker jag att den ser ganska fin ut, så vi kör på det här just nu, ser hur det känns.

Läsarna
Ja, läsarna utgör ju givetvis en stor del utav en bloggs identitet. Och i och med att jag just nu inte har några, så är det lite av ett problem eller vad man ska kalla det. Min blogg kan ju inte få en identitet utan några läsare. Eller? Det kanske visst går. Låt oss vara optimistiska! Säg att jag skapar en bloggidentitet som är så stark, helt på egen hand, att läsare bara flockas för att få läsa och kommentera här på bloggen. Vi kör på det, det känns ju som ett bra knep. Det får bli en taupefärgad identitet, just nu.

Jag har ju också listat min blogg på alla de där sajterna jag sett att alla andra listar sina bloggar på, se om det kan leda till ett extra klick eller två. Just nu ligger jag på plats 150000 eller något på topplistan.

Håll tummarna, nu kör vi!

Ibland när jag är här nu, så får jag en känsla av att de håller på att lägga ner hela Stockholm, i smyg. Att de inte har talat om det för någon, ingen vet om det, men det är i själva verket det som pågår. Jag menar, det känns ganska logiskt:

Bussarna.
Hälften av alla busslinjer är typ nedlagda, det är inte en kotte som åker på dem i och med att man inte bl.a. inte kan köpa biljetter direkt på dem längre. De har också på ett väldigt mystiskt sätt lagt om vissa busslinjer så att man blir tagen till en annan, ofta okänd destination än den man skulle till. Mysteriet växer.

Fredagkvällar.
Var är alla? Det ekar när man ropar ut över det tomma gatorna. Butiker står tomma med enslig expedit och den indiska restaurangen har ett ynka befolkat bord, och då med ett kärlekspar, och de räknas ju faktiskt inte riktigt, de skulle ju gå ut om de så vore på Antarktis, uppvärmda av sin kärlek.
Jag minns en tid då det myllrade av folk vid Nytorget, även om det var kallt och inte på sommaren, när bussen inte hade sittplatser för att den var full med människor, när det inte kändes som en billigare och större version av taxi. Var är alla?

Allting minskar i antal…
…men ökar i pris. Återkommer återigen till bussarna och tunnelbanan, namnet till det här inlägget kommer att få heta nåt med buss. Bussarna är färre och priset är typ tiodubblat. Bankerna och banktjänstemännen är färre och du måste göra allt över internet, vilket i sig kostar en fin slant varje månad. Pappersupplagorna av dagstidningarna minskar, men ökar i pris. Jaja, det finns logiska förklaringar till allt det där, men det känns samtidigt som att det är nåt skumt som pågår. Hur vore det om saker ökade i antalet istället, och kanske till och med sänktes i pris?

Nej, jag får en känsla av att staden blivit tappad på liv. Men de kanske bara är jag. Kanske har jag idealiserat och fått för mig att det var annorlunda för några år sedan. Vem vet. Inte jag. Det är ett mysterium.

Åkte tunnelbana i fredags kväll. Några stationer och klockan var runt halv tolv på kvällen. Folk var aspackade. Jag var spiknykter. En aspekt jag hade glömt bort med Skandinavien, det här med att festa här innebär att bli dyngrak och bli det tidigt, no time to waste. Hursomhelst, satt bredvid två killar i, tja… artonårsåldern som satt och halsade ur sina glasflaskor med någon turkosblåfärgad procenterad vätska i. De var lite sådär finnigt nervösa och måna om att dricka mer så att de kunde bli lite mer avslappnade. Satt och småsnackade. Sen hör jag hur den ene av dem, den lite mer dominante, säger nåt om ”den den röda, där på bänken. Ett rådjur. Med schyssta pinnar”, eller nåt i den stilen. Han pratade om en tjej som satt på en bänk i en röd kappa.

Nu kommer det här kanske låta konstigt, men jag har a l d r i g hört svenska killar snacka om tjejer på ett sånt sätt förut. Ett konstlat och objektifierat sätt, och framförallt har jag inte hört det göras i närheten av andra tjejer. Faktiskt inte, men kanske har jag missat något. I USA händer det hela tiden, men inte här. Det hela slog mig som så onaturligt och märkligt, det var något ”om-jag-säger-det-här-låter-jag-cool” över det hela. Men så slog det mig. Entourage har ju börjat sändas här.

Wow. Känns skönt att veta att vi går åt rätt håll.